Rei x 2 (Del 2)

Hamasaki Rei:

Kanagi hade redan gått när jag kom hem den dagen, Kuroda försäkrade mig om att febern hade vart borta och att han hade verkat ha tillfrisknat helt. Jag tog av mig skorna och ställde in dem i hyllan när jag upptäckte ett annat par skor. Ett par som jag inte hade sett på ett bra tag. Utan att vänta skyndade jag mig till min fars arbetsrum och sköt upp dörren. Mycket riktigt satt min far framför tavlan av hans sedan flera år döda partner, Shizuka. Han vände sig inte om när jag kom in i rummet och fortsatte att titta på fotografiet. Shizuka hade varit en lång och gänglig person med långt, blont hår. På bilden log han mot något som inte fanns med, ett varmt och mycket vänligt leende. Jag visste om att min far hade älskat Shizuka djupt och hade aldrig riktigt kunnat älska någon på samma sätt igen. Själv hade jag inte varit mer än ett barn när Shizuka dog och därför inte ihåg honom särskilt väl men jag visste att det var för att rädda mitt liv han hade dött.
"Kuroda berättade att du har haft en vän över de senaste dagarna." sade min far.
"Mera likt: en klasskamrat i nöd." svarade jag och satte mig på soffan. "Han började i min klass efter sommaren och kollapsade på gatan med hög feber."
Min far nickade tankfullt, stirrade oseende på fotografiet av sin döde älskade. Han suckade och reste sig, han rufsade mitt hår när han gick förbi och gick sedan ut ur rummet. Han hade en gång i tiden befunnit sig i min position. Hamasaki hade en flera generationer gammal tradition som alla i familjen någon gång känt motvilja till. Istället för att gifta sig med en kvinna så ingick man ett äktenskapsliknande förbund med en man för att sedan adoptera en pojke som skulle bli arvtagare till familjens tillgångar. Traditionen var så gammal att den i mångas ögon stod över normala normer. Min far hade dock sagt till mig att fatta beslutet på egen hand, om jag verkligen hittade en tjej jag gillade så skulle jag strunta i vad alla traditioner bjöd och satsa på det. Fast han hade också uppmanat mig att inte stänga dörren helt för vad traditionen erbjöd för möjligheter.
Kan det bli mer förvirrande? Förmodligen...

Kanagi kom inte till skolan nästa dag heller, hans frånvaro väckte ingen större uppmärksamhet. Jag satt med huvudet i en bok när det plötsligt prasslade till ovanför mig. Jag ryckte tvärt bakåt i förvåning, framför mig stod Maki, märkligt blek och tillsynes nervös. I händerna höll han en dagstidning, med något krampaktiga rörelser lade han ner tidningen framför mig. Jag rynkade på ögonbrynen och böjde mig framåt för att se vad det handlade om. Det var inte svårt att känna igen bilderna och rubrikerna, de hade fyllt varenda dagstidning, nyhetsreportage och debatt halva sommaren. Sedan hade de försvunnit utan större uppståndelse. Jag såg ner på bilderna ifrån räddningsinsatsen och undrade hur killen mådde idag. Maki pekade på den vaga bilden av en man bärandes på en annan, tagen av en åskådare. Jag såg frågande på honom.
"Det där är min kusin," sade han och pekade på den bärande. Maki svalde tungt och pekade på den burne. "Och det där ska enligt min kusin vara Kanagi."
Jag kände en kyla krypa längs med ryggraden, jag såg på bilderna igen men en stigande känsla av fasa när jag kunde vagt känna igen honom från bilderna. Det bleka anletet med de blekt blonda hårteserna, mitt i ett virrvarr av förvirring och upprörda känslor, var utan tvekan Kanagi Reis.

Kanagi Rei:

Det hade varit en helt vanlig dag och skulle bli starten på en helt vanlig helg. Två veckor innan sommarlovet skulle börja kom jag hem sent på eftermiddagen och upptäckte att mina föräldrar hade packat. Mina föräldrar älskade att resa och gav sig ofta av på spontana resor på det här sättet. När jag hade varit yngre hade jag fått följa med men de senaste åren hade de ofta åkt ensam och jag missunnade dem inte tiden för sig själv.
"Vart ska ni åka?" frågade jag och hängde av mig skolväskan.
"En liten tur bara," svarade min mor och log underligt. Jag rykte på axlarna, det var inget nytt eller konstigt.
"Vi fick ett samtal ifrån din farmors boende tidigare idag, hon avled sent igår kväll. Somnade stilla i sin säng." tillkännagav min far stillsamt. Jag kände ett pang av sorg, jag hade tyckt om min farmor. Med hennes död var mina föräldrar mina enda kvarvarande släktingar.
"Din farmor var den sista av våra släktingar att dö," sade min mor som ett märkligt eko av mina egna tankar. "Så nu finns det inte längre någon som kan lägga sig i mitt liv." Min far hade kommit upp bakom mig, medan jag stirrade klentroget på min mor kände jag en hård smäll mot bakhuvudet och allt svartnade.
Jag blinkade till, mina ögon tårades snabbt av smärtan i bakhuvudet, jag kände mig yr och illamående. Min mor kom fram och satte sig framför mig. Jag insåg vagt att jag låg på golvet och var bakbunden. Hon tog tag i några tofsar av mitt hår och stirrade på mig med oförblommerat hat.
"För tjugo år sedan träffades vi, vi trivdes bra med vår frihet och hade en öppen relation där allt var tillåtet. Men våra föräldrar ville ha en mer tydlig relation och vi gifte oss mest för att tillfredsställa våra föräldrars sjuka trygghetsbehov. I grunden fortsatte vi som innan, tills det att jag upptäckte att jag var gravid. Jag planerade omedelbart en abort men det ville inte våra föräldrar acceptera utan stängde in mig tills dess att graviditeten hade gått så pass långt att abort inte längre var aktuellt." hennes röst var hätsk och illvilligt lågmäld. Hon släppte mitt hår och reste sig upp, nickade mot sin man som plockade upp bagaget. "Det är dags att göra det jag skulle gjort för arton år sedan." sade hon och gick fram till spisen, en pysande ljud hördes och hon skyndade sig mot dörren. Jag såg inte när de gick, nästa gång jag öppnade ögonen stirrade jag upp mot det vita sjukhustaket, en månad senare.

Hamasaki Rei:

Jag var på väg hem från ett möte jag hade haft med en gammal vän till min far. Vi hade haft ett långt samtal där jag mest hade lyssnat och han hade pratat. När samtalet var slut hade jag smitit innan Kuroda hann komma och plocka upp mig. Därför vandrade jag nu gatan ner i långsamt mak och njöt över att få vara ensam en liten stund. Kuroda skulle säkerligen hinna upp mig om inte allt för långt tid. Det var med en smäll han sprang in i mig, jag tappade luften och var nära att tappa balansen när han flög in i mig. Han såg inte ens på mig utan stirrade över axeln medan han höll ett krampaktigt tag om mina armar. Jag följde hans blick och såg några springande gestalter längre bort och insåg att han var förföljd. Snabbt såg jag mig omkring på jakt efter ett ställe att gömma oss. Det låg ett hyreshus i närheten med en djup portöppning. Jag knuffade med mig Kanagi in i portöppningen så att jag hade ryggen mot gatan, så att han nästan helt doldes av min kropp. Han stirrade på mig rädsla när vi hörde ropen från hans förföljare. Utan att tveka tog jag hans ansikte i mina händer och tryckte mina läppar mot hans. Han spärrade upp ögonen när våra läppar först kom i kontakt med varandra för att sedan knipa ihop dem och klamra sig fast vid mig. Kyssen var inte mer än att våra läppar var tryckta mot varandra. Jag kände hur hans kropp spändes när de som jagade honom sprang förbi oss, en av dem stannade och såg på oss ett ögonblick innan han skrattade rått och skyndade ikapp sina kamrater.
Jag släppte honom och lade ena armen om hans axlar och tryckte honom mot mitt bröst. Halade upp telefonen ur rockfickan och ringde Kuroda. Kanagi började skaka kraftigt, han höll i min rock med sina händer samtidigt som han lutade sitt huvud mot mig. Jag insåg till min förvåning att Kanagi Rei faktiskt grät.

Fortsättning följer...