Rei x 2 (Del 3)

Hamasaki Rei:

Den kvällen lade vi ut en madrass nedanför min säng och utan att ställa några frågor lät vi honom krypa ner under täcket. Jag låg i sängen bredvid och hörde på hans trötta uppgivna snyftningar. Ända sedan Kuroda hade plockat upp oss och hela vägen hem hade han suttit tyst med rödgråtet ansikte och tysta tårar som rann längs med hans kinder. Hela tiden hade han haft ett krampaktigt tag om ärmen på min rock. Han var blek och tärd, det hade känts som att orken till sist helt hade gått ur honom. Han hade bytt till den lånade pyjamasen utan ett ord. Jag försökte stänga ute hans snyftningar men lyckades inte. Varje snyftning sände ett stygn av smärta genom mig, det som det inte fanns tillräckliga känslor för att förstå vad han hade gått igenom. Efter hand tystnade snyftningarna och bytes ut mot tunga jämna andetag som kommer med sömn. Jag grävde ner ansiktet mot kuddarna i ett försök att få samma sak.
Nästa dag berättade han vad som hade hänt efter det att han hade vaknat upp på sjukhuset, en månad efter incidenten då media redan hade börjat röra sig mot nya skandaler.
"Det hade visat sig att lägenheterna hade allvarliga säkerhetsfel och var tvungna att rivas helt. Alla boende skulle bli erbjudna nya boenden och ersättning, bara man hörde av sig i tid. När jag vaknade hade man redan rivit lägenhetskomplexet och värden vägrade hjälpa till i efterhand, det fanns inga regler som tvingade honom. Försäkringsbolaget ansåg att handlingarna inte kommit in i tid och sade att ärendet därför ogillades, med resultatet att de inte betalade ut några försäkringspengar. Sjukhuset fick inte heller några pengar och begärde att jag skulle betala istället vilket har gjort att jag har en stor skuld att betala tillbaka.
Jag hade egentligen tänkt att sluta skolan och börja arbeta heltid för att försöka ta mig tillbaka till någonting. Men skolan vägrade att låta mig sluta, de tyckte att min intelligens var för stor för att förspillas så de flyttade mig från grenskolan till huvudskolan där jag skulle kunna börja på nytt. Trots att jag inte hade någonstans att bo så lätt de mig inte skaffa ett kvällsjobb. Jag vet inte vad de hade tänkt sig när hösten kom men..."
Tårar rann ner för hans smala ansikte och han försökte generat torka bort dem. Han såg bort från mig och fixerade blicken på ett hörn på andra sidan rummet. Jag kände hur ilskan kokade i mig efter att ha hört hans berättelse. Inte bara hade hans föräldrar försökt döda honom, alla de som borde ha gjort sitt bästa för att hjälpa honom hade istället vänt honom ryggen. Det kändes som jag på bara några minuter förlorat förtroendet för allt jag tidigare litat på. Jag tyckte inte om det.

Kanagi Rei:

Jag stirrade på hörnet utan egentligen se något. Tårarna rann nedför mina kinder och jag orkade inte längre försöka torka bort dem. Hamasaki satt på sängen bakom mig, jag satt på madrassen jag hade sovit på under natten. Jag orkade inte ens skämmas för mitt beteende. När jag tänkte på att jag inte visste var jag skulle vara när natten kom fick mig att känna mig ännu mera hopplös.
"Du kan stanna här," sade Hamasaki plötsligt. Jag vände mig förvånat om och såg på honom. "Du har ingen annanstans att ta vägen eller hur? Det här är ett stort hus så en mer eller mindre gör inte så stor skillnad!"
Jag reste mig bestört upp och stirrade på honom. "Det kan jag inte göra!" ropade jag. "Jag har redan orsakat både dig och din familj tillräckligt mycket bekymmer!"
"Bekymmer som jag själv valt att ta på mig," svarade Hamasaki. "Jag kan inte låta dig gå när jag vet vad som väntar dig."
"Jag kan inte," gnällde jag. "Hur kan jag bara bo hos någon så där?" Hamasaki såg på mig med medkänsla och funderade ett ögonblick för att verka få en idé, han såg illmarigt på mig.
"Så du vill ha en orsak för att bo här?" frågade han. Jag gjorde en grimas som sade 'Typ'. Han log. "Då så, det är enkelt löst. Så vitt alla i huset vet har min pojkvän kommit för att bo tillsammans med mig."
Jag stirrade klentroget på honom. "Och det tror du kommer få dem bättre inställda till att jag stannar här?" frågade jag. Hans leende blev bredare, han reste sig och gick fram till mig.
"Kommer du ihåg vad de sa första dagen du kom till klassen? Att min familj letar efter en 'brudgum' åt mig snarare än en 'brud'?" frågade han. Jag nickade kort. "Nåväl, det stämmer. Hamasaki har i generationer ingått i helt manliga 'äktenskap'. Ingen kommer reagera särskilt mycket. Vi behöver inte säga något, det räcker om vi får dem att tro att du är min pojkvän."
Jag stirrade på honom och sjönk sedan trött ner tillbaka på madrassen, han satte sig i närheten, också på madrassen. För att inte behöva se på honom studerade jag ingående en söm på påslakanet medan jag tänkte över mina alternativ. Det var utsikten att spendera flera nätter utomhus och hungrig som till sist fick mig att fatta beslutet, jag såg upp på honom och nickade bara tyst till erkännande. Han verkade förstå. Han lutade sig bakåt mot sin säng och såg upp i taket.
"Det går inte an kalla min pojkvän vid hans familjenamn men det skulle kännas konstigt att tilltala varandra exakt likadant." han sneglade på mig ur ögonvrån, jag höjde frågande på ögonbrynet. "Kan jag kalla dig Rei-chan?" frågade han. "Så kan du kalla mig Rei."

Hamasaki Rei:

Det var den första riktiga höst natten och vinden ylade utanför, inte ens det höga staketet dämpade vinden. Regnet föll i stora sjok och skapade ogenomträngliga ridåer av fallande vatten. Tillsammans med vinden var det en ovanligt kraftig storm så tidigt på året. Huset var gammalt och dragigt, stråk av kall luft drog längs med golvet. Rei-chan hade redan bott hos mig i en månad och reslutatet hade inte låtit vänta på sig. Han hade blivit mer social i klassen, fått bättre resultat och blivit en öppnare människa. Just nu låg han och huttrade under sina täcken på golvet, jag sneglade ner på honom och upptäckte att hade tagit varenda filt han hittat. Det såg lite ut som om hade försökt bygga en kokong. Min egen säng var inte heller särskilt varm, trots ett tjockt täckte. Jag satte ner fötterna på golvet och drog snabbt upp dem igen med ett förvånat litet utrop. Golvet var iskallt! Rei-chan tittade ut ur sin kokong med blåfrusna läppar och skakade häftigt av kylan.
"Hur kan du ligga där och inte säga något?!" sade jag. Bestämt tog jag tag i hans arm och drog upp honom i min egen säng. Han var kall, så kall att jag också blev kall. Men efter en stund avtog hans skakningar och värmen kom tillbaka. Vi sade ingenting, jag flyttade mig lite närmare väggen och drog täcket om oss. Rei-chan kröp ihop intill mig, det var inte ens en decimeter emellan oss. Utan att veta var jag skulle göra av armen lade jag den om honom, hans värme spreds till min arm. Hans hår kittlade mig i ansiktet så jag strök det ur vägen. En märklig känsla kom för mig när jag såg ner på hans sovande anlete, jag kunde inte riktigt sätta fingret fingret på vad det var för sorts känsla. Den fick att värka i bröstet på mig. Utan att veta varför drog jag honom till mig och slog armarna om honom, drog in doften av hans hår och försökte reda ut vilken komplicerad känsla jag kände varje gång han andades intill mig.

Fortsättning följer...